ANNONS

Samma armeringsnät gör tre helt olika jobb beroende på var i konstruktionen det hamnar. I en platta på mark ska det tygla krympsprickor, i en vägg ska det hålla ihop betongen kring öppningar och laster, och i ett bjälklag ska det ta dragkrafter där spannet böjer sig. Nätet kan vara rätt och gjutningen ändå misslyckas, för det är placeringen som avgör om stålet arbetar eller bara ligger inbäddat som dyr barlast.

Materialet är den enkla delen. Hos en stålgrossist som tibnor.se ligger svetsade armeringsnät i B500 på hylla, och till villaplattor är 150×150/6 mm eller 200×200/6 mm de vanliga valen. Det svåra avgörs i praktiken på plats: höjd, skarvar och stöd som håller nätet där konstruktören har ritat det, hela vägen genom gjutningen.

Varför ligger nätet högst upp i plattan?

I en platta på mark börjar krympsprickorna i ytan, där betongen torkar snabbast. Därför placeras nätet i plattans övre tredjedel, med ett täckskikt på ungefär 40-50 mm betong ovanför stålet: tillräckligt nära ytan för att fånga sprickorna, tillräckligt djupt för att stålet ska stå emot korrosion och laster över tid. Nätet läggs på distanser med rätt höjd, för ett nät som trampas ner i botten under gjutdagen gör i stort sett ingen nytta alls.

Regeln gäller dock just platta på mark. I bärande plattor och bjälklag sitter huvudarmeringen i dragzonen, oftast i underkant mitt i spannet, och där är det konstruktörens ritning som gäller, inte tumregeln från villaplattan. De två situationerna blandas ihop oftare än man tror, och det är därför placeringen alltid ska läsas ur handlingarna innan nätet lyfts på plats.

Vad ändras i väggar och bjälklag?

I väggar står näten vertikalt, ofta ett i varje sida av tvärsnittet, och ska hållas på plats medan betongen trycker på under gjutningen. Kring dörr- och fönsteröppningar kompletteras nätet med lösa stänger, eftersom det är i hörnen sprickorna annars startar. I bjälklag arbetar armeringen dubbelt: i underkant där spannet böjer sig nedåt, och i överkant över stöden där momentet vänder, så där kombineras nät och stänger efter ritningen.

Tunna tvärsnitt har ett eget problem: där två vanliga nät överlappar bygger skarven dubbel höjd, och plötsligt ryms inte täckskiktet. Det är precis det fingerskarvsnäten löser med förskjutna trådändar som griper i varandra i samma plan. Enligt sortimentsöversikten för armeringsnät hos Tibnor omfattar programmet 34 varianter av standardnät och fingerskarvsnät för just plattor, väggar och bjälklag, så tvärsnittet sätter gränsen, inte sortimentet.

Så skarvar och najar du före gjutning

Skarvarna är gjutdagens svaga punkt. Näten ska överlappa enligt anvisningen och najas ihop vid skarvarna och därefter var 300-400 mm längs överlappet, så att hela armeringen blir en sammanhängande skiva som varken glider eller flyter upp när betongen vibreras. Kantbalken förstärks med längsgående stänger, till exempel två stycken Ø10-12 mm, med samma omsorg om täckskikt och överlapp som i själva plattan.

Betongen avslöjar varje slarvigt najad skarv, fast först när det är för sent.

Ett nät, tre byggdelar

Placeringens logik går att sammanfatta kort:

• Platta på mark: nätet i övre tredjedelen, täckskikt 40-50 mm, mot krympsprickor.
• Vägg: vertikala nät i sidorna, extra stänger kring öppningar.
• Bjälklag: armering i dragzonen, underkant i fält och överkant över stöd, fingerskarv där tvärsnittet är tunt.

Dimensionerna avgör konstruktören, och den listan ersätter ingen ritning. Men den som förstår varför nätet ligger där det ligger najar bättre, kontrollerar rätt saker före gjutning och ser direkt när något på plats inte stämmer med handlingarna, och det är den kontrollen som skiljer en tät, sprickfri konstruktion från en som ska lagas om två vintrar.